Har tänkt mycket på skolan idag. De flesta jag känner säger att jag hela tiden trycker ner mig själv. Att jag kan så mycket bättre, det är bara det att jag inte försöker. Jag vet, att jag alltid trycker ner mig själv. Men det är inte utan anledning. Jag känner mig själv. Jag, till skillnad från många andra, vet vad jag kan och inte kan. Jag förstår, att jag inte är någon viktig person som kommer bli något. Jag vet, att jag inte är smart. Det handlar egentligen inte om inställning eller... tja attityd. Att jag tycker så kommer inte bara från tomma intet. Därför bli jag ledsen när människor säger jag jag inte försöker, eller, i alla fall inte har försökt. Jag kan hålla med om att jag inte presterat särskilt bra i skolan de senaste två åren. Jag lyssnar inte så bra, och jag pluggar inte så mycket. Men det är inte för att jag inte bryr mig om skolan och skiter i mitt liv. Jag brydde mig otroligt mycket när jag var yngre. Det var viktigt för mig att andra gillade mig, och inte tyckte jag var dum i huvudet. Att behöva räkna ut ett tal på tavlan utan att ha räckt upp handen var min största rädsla. Men jag försökte, och försökte, och försökte. Hur många kvällar och timmar jag än satt med t.ex. gångertabellen för att lära mig, vare sig om det var med en behållare till mjölkpaketet så jag kunde plugga under middagen, eller med mina föräldrar som satt flera timmar med mig och tränade tills jag blev så frustrerad att jag grät, lärde jag mig aldrig hela gångertabellen. Det fastnade inte. Det fanns en tidpunkt då jag kunde nästan hela, och jag var så otroligt stolt. Nu, fyra-fem år senare, är allt borta ur mitt huvud igen. Ni kanske tror att jag inte har försökt, då jag inte verkar bry mig nu. Men det har jag. Efter ett tag vill man inte längre, man orkar inte. När man försöker, försöker, och försöker utan att komma någonstans. Det är inte kul att sitta varje kväll och plugga till ett prov som man ändå inte klarar sen. Efter ett tag känner man att det är lönlöst. "Varför ska jag behöva sitta flera timmar varje kväll och plugga? Jag klarar det ändå inte" - "Varför får de andra godkänt men inte jag?" - Varför är det just jag som måste vara korkad?". Det är inte kul, att bli bedömd för vad man kan eller inte. Det är inte kul, att gå omkring och höra att man är korkad för att man inte klarar av ett matteprov. Och det är verkligen inte kul, att tro att man är dum i huvudet själv. Att man är osmart. Så ja, jag trycker ner mig själv. Men inte på grund av lathet. Visst ska man aldrig ge upp, fortsätta kämpa för framtiden eller whatever. Men varför ska man kämpa, när man som sagt inte kommer någonstans?

Jag har försökt. Men det gjorde ingen skillnad.