Satt och kollade igenom lite gamla saker här hemma och hittade en av mina gamla "barnböcker". Blev helt gråtfärdig när jag såg den eftersom att det är en av de böckerna som har rört mig mest i hela mitt liv. Boken handlar om kärleken mellan en mamma och en sån. Grät bara av att läsa den igen! Kommer ihåg att jag alltid tänkte "sådär ska jag också sjunga till mitt barn". Såhär går den:

---

Det var en gång en mamma som vaggade sitt nyfödda barn i famnen. Fram och tillbaka, fram och tillbaka. Medan hon vaggade honom sjöng hon en sång: 
Dig skall jag älska
var endaste dag.
Så länge jag lever,
mitt allt skall du va'.
Den lille pojken växte. Han växte, och växte och växte. En dag var han plötsligt två år gammal och sprang runt i hela huset. Han rev ut alla böckerna ur bokhyllan. Han plockade fram all maten ur kylskåpet... och han spolade ner sin mammas klocka på toaletten! Ibland skrek hans mamma högt, "Den ungen gör mig tokig!". Men på kvällen, när den lille pojken hade lagt sig, öppnade hon dörren till hans rum och smög fram till sängen. Hade han verkligen somnat lyfte hon upp honom och vaggade honom stilla. Fram och tillbaka, fram och tillbaka.
Och så sjöng hon:
Dig skall jag älska
var endaste dag.
Så länge jag lever,
mitt allt skall du va'.
Den lille pojken växte. Han växte, och växte, och växte. En dag var han plötsligt åtta år. Han ville inte komma in och äta. Han ville inte bada... och när mormor kom på besök sa han fula ord vid matbordet. Ibland ville hans mamma sälja honom till zoo. Men på kvällen, när den lille pojken hade lagt sig, öppnade hon dörren till hans rum och kröp på alla fyra fram till sängen och kikade över kanten. Hade han verkligen somnat lyfte hon upp sin lille pojke som var åtta år och vaggade honom stilla. Fram och tillbaka, fram och tillbaka. Och så sjöng hon:
Dig skall jag älska
var endaste dag.
Så länge jag lever,
mitt allt skall du va'.
Pojken växte. Han växte, och växte, och växte. Och plötsligt var han tonåring. Han hade konstiga kläder och konstiga vänner och lyssnade på konstig musik. Ibland trodde mamman att hon var på ett zoo! Men på kvällen öppnade hon dörren till hans rum och kröp fram till sängen. Hade han verkligen somnat kysste hon honom på kinden och sedan sjöng hon så här:
Dig skall jag älska
var endaste dag.
Så länge jag lever,
mitt allt skall du va'.
Men pojken fortsatte att växa. Han växte, och växte, och växte. Och plötsligt var han en vuxen man. Nu flyttade han hemifrån till en lägenhet på andra sidan av stan. Men ibland hände det, någon sen natt, att hans mamma satte sig på bussen. Om alla lamporna var släckta i sonens lägenhet, gick hon upp för trapporna, låste upp dörren och smög fram till sängen. Och om den där vuxne mannen verkligen hade somnat, kysste hon honom på kinden och viskade:
Dig skall jag älska
var endaste dag.
Så länge jag lever,
mitt allt skall du va'.
Men, mamman, hon blev också äldre. Hon blev äldre, och äldre, och äldre. En dag ringde hon sin son och sa: "Du måste nog komma hit nu, för jag är så gammal och sjuk". Så sonen åkte hem till sin mamma för att hälsa på, och när han kom in genom dörren försökte hon sjunga den där sången för honom:
Dig skall jag älska var endaste...
Men hon var så gammal och sjuk att hon inte orkade sjunga längre. Då gick sonen fram till sin mamma, tog henne i famnen och vaggade henne. Fram och tillbaka, fram och tillbaka. Medan han vaggade henne sjöng han:
Dig skall jag älska
var endaste dag.
Så länge jag lever,
min mor skall du va'.
När sonen kom hem den kvällen stod han länge och tittade ut genom fönstret. Sedan gick han in i rummet där hans nyfödda lilla dotter låg och sov. Han tog upp henne och vaggade henne i famnen. Fram och tillbaka, fram och tillbaka. Medan han vaggade henne sjöng han:
Dig skall jag älska
var endaste dag.
Så länge jag lever,
mitt allt skall du va'.

---

Om ni har orkat läsa hela säger jag Grattis! Höhö. Det kanske är lite tråkigt att läsa utan de underbart söta bilderna till, men jag hoppas ni blev berörda av den ändå! För det blev jag! ♥

"Chris", I said, "why don't you go into the college courses? 
You're smart enough."
"They decide all of that in the school office. And in their smart little conferences. The teachers, they sit around in this big circle-jerk and all they say is Yeah, Yeah, Right, Right. All they give a fuck about is wheter you behaved yourself in grammar school and what the town thinks of your family. All they're deciding is whether or not you'll contaminate all those precious college-course dootchbags. But maybe I'll try to work myself up. I don't know if I could do it, but I might try. Because I want to get out of Castle Rock and go to college and never see my old man or any of my brothers again. I want to go someplace where nobody knows me and I don't have any black marks against me before I start. But I don't know if I can do it."
"Why not?"
"People. People drag you down"
"Who?" I asked, thinking he must mean the teachers, or adult monsters like Miss Simons, who had wanted a new skirt, or maybe his brother Eyeball who hung around with Ace and Billy and Charlie and the rest, or maybe his own Mom and Dad.
But he said: "Your friends drag you down, Gordie. Don't you know that?" He pointed at Vern and Teddy, who were standing and waiting for us to catch up.They were laughing about something; in fact , Vern was just about busting a gut. 
"Your friends do. They're like drowning guys that are holdning on to your legs. You can't save them. You can only drown with them."
"Come on, you fuckin' slowpokes!" Vern shouted, still lauging. 
"Yeah, comin'!" Chris called, and before I could say anything else, he began to run. I ran, too, but he caught up to them before I could catch up to him.