Japp, snart är detta året slut. Har varit ett bra år känner jag. Det har hänt mycket, och jag känner mig förändrad faktiskt. Och jag undrar hur mycket som kommer hända nästa år. Jag har blir 18 år och har mycket planerat. Resor, konserter och mål. Ska verkligen bli ett roligt år! (hoppas jag :P) här är två bilder från förra nyår med Tildish och Natta!

Hejsan svejsan! Har inte bloggat på ett tag men har helt enkelt glömt bort att jag har en blogg. Har varit ganska upptagen också faktiskt. Orkar dock bara berätta om igår och idag. Igår var jag hemma hos Tilda med Sebbe och Viktor. Det var mysigt! Jag och Sebbe sov där (vilket har resulterat i noll sömn alls, inte för att jag inte ville sova.. utan för att Sebbe var så jävla jobbig). På riktigt, kittlades, drog i mitt hår, pratade med mig, krossade mig xD Så sov nästan ingenting inatt vilket är lite jobbigt, då jag hade saker att göra idag också. Pappa kom och hämtade mig runt tolv, och runt ett kom Natta hit. Har inte träffat henne på ett tag så det är skitkul! Just nu sitter vi och väntar på att klockan ska bli 17.45 så att vi kan dra iväg till Hannahs födelsedagsmiddag. Ska bli trevligt då jag inte heller har träffat henne på ett tag! :)
Instagram bilder: 

Hallihallå! Kom precis på att jag inte har uppdaterat bloggen på ett tag.. ouups. Har varit upptagen både i veckan och nu i helgen så därför har inget inlägg kommit upp. Har gjort både läxor och prov under förra veckan som måste lämnas in, vilket har varit lite småstressande. Dessutom har jag varit lite småförkyld. Annars har jag haft det bra. I både fredags och lördags var jag hemma hos Viktor med lite vänner och bara hade det mysigt! Idag är det måndag och jag hade skola som vanligt... kom dock på att jag glömt mitt lunchkort hos pappa så jag fick dela lunch med Fia, sen efter skolan fick jag först åka hem till honom och hämta kortet, sedan åka till mamma. Pust. Här kommer lite instagram bilder: 

Hej på er, tänkte bara meddela att de senaste dagarna har varit skittråkiga. Inget har hänt och jag känner mig bara allmänt risig. Har läst ut en bok på typ två dagar... "The Perks of Being a Wallflower". Det började med att jag såg trailern till filmen och verkligen ville se den. Men när det visade sig att den varken kommer komma på bio här i Sverige eller att DVD:n kommit ut än så beslutade jag mig för att läsa boken istället. Det var riktigt bra. Nästan läskigt bra. En av de bästa böckerna jag någonsin läst faktiskt. Går inte ens att förklara men den påverkade mig verkligen. Hela stämningen med boken, alla känslor och tankar fick mig att uppskatta livet typ. Att jag mår så bra som jag gör, att jag har det bättre än många andra och har precis lika bra vänner som i boken. Ni skulle förstå vad jag menade om ni läste boken. Nu ska jag strax lägga mig och se på ett avsnitt på New Girl, en serie som faktiskt är riktigt bra. Precis min humor. Men jaja! Vi hörs <3

Hej hej, känner att jag inte skrivit riktigt på ett tag. Har ändå gjort väldigt mycket och bara inte orkat skriva om det. Var på bio med mamma och ludde i helgen, var också hemma hos Jasmin med Tilda och firade Sebbe. Petteri fyllde år och släkten kom över för att fira. Den här veckan har flytit på rätt okej i skolan, har dock fortfarande sömnproblem och d et märks att jag sovit dåligt i snart tre veckor. Har ont i kroppen. Här kommer lite instagram bilder. 

Har tänkt mycket på skolan idag. De flesta jag känner säger att jag hela tiden trycker ner mig själv. Att jag kan så mycket bättre, det är bara det att jag inte försöker. Jag vet, att jag alltid trycker ner mig själv. Men det är inte utan anledning. Jag känner mig själv. Jag, till skillnad från många andra, vet vad jag kan och inte kan. Jag förstår, att jag inte är någon viktig person som kommer bli något. Jag vet, att jag inte är smart. Det handlar egentligen inte om inställning eller... tja attityd. Att jag tycker så kommer inte bara från tomma intet. Därför bli jag ledsen när människor säger jag jag inte försöker, eller, i alla fall inte har försökt. Jag kan hålla med om att jag inte presterat särskilt bra i skolan de senaste två åren. Jag lyssnar inte så bra, och jag pluggar inte så mycket. Men det är inte för att jag inte bryr mig om skolan och skiter i mitt liv. Jag brydde mig otroligt mycket när jag var yngre. Det var viktigt för mig att andra gillade mig, och inte tyckte jag var dum i huvudet. Att behöva räkna ut ett tal på tavlan utan att ha räckt upp handen var min största rädsla. Men jag försökte, och försökte, och försökte. Hur många kvällar och timmar jag än satt med t.ex. gångertabellen för att lära mig, vare sig om det var med en behållare till mjölkpaketet så jag kunde plugga under middagen, eller med mina föräldrar som satt flera timmar med mig och tränade tills jag blev så frustrerad att jag grät, lärde jag mig aldrig hela gångertabellen. Det fastnade inte. Det fanns en tidpunkt då jag kunde nästan hela, och jag var så otroligt stolt. Nu, fyra-fem år senare, är allt borta ur mitt huvud igen. Ni kanske tror att jag inte har försökt, då jag inte verkar bry mig nu. Men det har jag. Efter ett tag vill man inte längre, man orkar inte. När man försöker, försöker, och försöker utan att komma någonstans. Det är inte kul att sitta varje kväll och plugga till ett prov som man ändå inte klarar sen. Efter ett tag känner man att det är lönlöst. "Varför ska jag behöva sitta flera timmar varje kväll och plugga? Jag klarar det ändå inte" - "Varför får de andra godkänt men inte jag?" - Varför är det just jag som måste vara korkad?". Det är inte kul, att bli bedömd för vad man kan eller inte. Det är inte kul, att gå omkring och höra att man är korkad för att man inte klarar av ett matteprov. Och det är verkligen inte kul, att tro att man är dum i huvudet själv. Att man är osmart. Så ja, jag trycker ner mig själv. Men inte på grund av lathet. Visst ska man aldrig ge upp, fortsätta kämpa för framtiden eller whatever. Men varför ska man kämpa, när man som sagt inte kommer någonstans?

Jag har försökt. Men det gjorde ingen skillnad.