Just nu är jag jätteledsen, pappa väckte mig nu, och sa att han hade varit å
köpt någonting, då fattade jag på direkten då att de va nått med mobil, och
då blev jag ju lite ledsen för att han hade gått utan mig, eftersom att jag la
mig ju tidigare än jag brukar igår för att jag skulle följa me, och jag va så
glad. När han kommer in har han med sig en ful tegelstens Nokia, å jag
känner hur besviken jag blir, han berättar om den och tar sen fram Comviq
Kompis. Då blir allt jättesvårt, ska jag ta den fittfula mobilen som knappt
kan göra nått, eller ta min och fortsätta vara helt efter. Jag vänder mig om
i sängen och säger att han kan ta den istället, då blir han arg å besviken
och går ut.. Och jaa.. Jag vet att man ska vara tacksam, men den såg till
och med värre ut än min, och för mig är utseendet på mobilen viktigt.
Vad ska jag göra! :(

NEEEJ! Det här händer inte!
Jag gick upp, skulle klä på mig till skolan,
SÅ INSER JAG ATT KLOCKAN ÄR 12!
Började typ för 2½ timme sen!
Är de nån ide att gå? Jag menar, tar ju
typ ½-1 timme på mig att göra mig i ordning.
Då är de typ 2 timmar kvar i skolan. Hjälp!

Har ni någonsin börjat skriva på någonting som ni aldrig orkar göra klart? Det har jag iaf! Jag började skriva på en bok för typ 2 år sedan, jag skriver fortfarande på den ibland, men väldigt sällan. Men jag har i alla fall kommit så här långt, den handlar om en flicka som heter Emely som bor med sina föräldrar och är ensambarn i familjen. Sedan får hon reda på skrämmande saker från sitt förflutna. 

Så här är den! Den borttappade flickan! (Liten del av den iaf)

Året är 1998, en liten flicka leker på lekplatsen, kanske ungefär 4 år gammal. Hon springer bland träden och leker med de andra barnen.
Hennes halvlånga blonda hår flyger bakom henne i vinden. Hennes föräldrar sitter vid picknick filten i solen lite längre bort.  Dom sitter
och pratar med dom andra föräldrarna. Efter en stund går pappan iväg för att leta efter flickan. Efter en stund kommer han tillbaka helt
upprörd. Flickan är borta.

När Emely kom hem från skolan ville hon bara vara ensam, hennes pojkvän Patrick gjorde slut idag, dagen före hennes födelsedag.
De hade varit tillsammans i ett halvår, hur kunde han göra slut nu? Hur kunde han efter alla gånger han hade kramat och kysst henne
och kallat henne för hans lilla Em. Varför gjorde han slut tänkte hon förtvivlat. Emely gick fram till spegeln i sitt rum, hennes långa blonda hår
i en slarvig toffs, och ljusblåa ögon som tittade in i spegeln ser ovanligt fula ut.
Många har sagt att hon är söt, då ler hon och säger såklart tack, men egentligen hatar hon att vara i centrum, att vara många barns favorit var inte riktigt hennes grej,
det passar Tiffany eller kanske Mallory, men inte Emely.  
Då hörde hon ytterdörren.
Det måste vara mamma.
"Någon hemma!?" ropade hon nere i hallen.
"Här uppe"
Efter en stund kom Judith, Emelys mamma upp.
"Hur var det i skolan idag?"
"eh..." svarade hon tyst.
"Vad är det?" säger mamma oroligt.
"Men inget, jobbig dag bara"
"Jaha.." Sa Emelys mamma och började städa i hallen.

Emely studerade mamma upp och ner, konstigt nog var hon inte särskilt lik nån av sina föräldrar.
Mamma med sitt ljust bruna hår och pappa med sitt mörkt bruna, hon vet inte hur hon hade kunnat bli blond, mamma säger att det kan
bli så. Att många av hennes vänners barn också blev blonda eller brunetter när föräldrarna hade någon annan färg. Konstigt nog har
Emely inte träffat någon av dem. Hennes kompisar har aldrig blivit så, Sarah, Emelys bästa vän, var svarthårig, och det var hela hennes familj också.
när de träffade varandra för första gången var det första hon sa, "Varför stavas ditt namn Emely, istället för Emily"? Dom satt brevid varandra i
tredje klass, hon hade tittat när hon skrev sitt namn på engelska boken. Då svarade hon , "för att mina föräldrar döpte mej till Emely".
Då blev hon tyst, sen fortsatte hon att skriva på sin bok. Efter den dagen, började de vara med varandra. Och nu har de varit bästa vänner sedan
fjärde klass. Emelys mamma fortsatte att städa ute i hallen, hon dammade massa fotografier på väggen, dom flesta var på Emely när hon var liten.
Men det fanns bara bilder på henne när hon var ungefär fyra. Mamma har sagt att dom inte tog bilder på henne när hon var liten. Hon har alltid undrat
varför, men mamma säger att det kunde vara farligt med blixten på kameran. Egentligen minns hon inte mycket alls från när hon var liten.
Mamma säger att hon fick ett slag i huvudet när hon var mindre, och därför minns hon inte.
" Emely!?, har du gjort läxan?" ropade mamma ner ifrån hallen.
" Nej, inte än."
" Gör den, den ska vara inlämnad imorgon och det vet du," sen fortsatte hon att städa.
Emely mumlade något tillbaka och satte sig sedan vid skrivbordet i sitt rum och rev upp läxorna, gud vad skönt att det är sommarlov snart.

På kvällen när pappa kommer hem sitter hon och tittar på tv, det är hennes favoritprogram One Tree Hill på tv, och
precis när det händer något spännande.. Så kommer pappa och ställer sig framför tvn.
"Är du glasmästare eller!?" säger Emely förbannat.
"Men du behöver inte låta så arg" säger pappa en aningen lite irriterad, man säger väl hej?
"Jaja, hej pappa! så flytta nu!"
"*suck*" pappa flyttar sig och går in i köket där mamma står och lagar mat.
Jag hör hur dom pratar där ute.
" Dålig dag eller?" säger pappa med en suck.
" Det kan du ge dej på" Sa mamma och fortsatte hacka tomat.

Lite senare sitter dom och äter kyckling och potatis i matsalen.
"Så.." börjar pappa. "hur var det i skolan idag "Em" ? ".
Hon orkar inte ens svara, hon tittar bara ner i maten.
Mamma tittar med en konstig blick på pappa som Emely uppfattar det menar att han ska hålla tyst.
"Happ" säger han och tar in en hel potatis i munnen.
"Får jag gå från bordet?" säger Emely tyst.
" Men lilla gumman du har ju inte ätit någonting" säger mamma.
"Men jag är inte hungrig."
"Okej då.. Men bara för idag!"
Hon reser sig upp och ställer talriken på diskhon, hon går upp på sitt rum och lägger sig på sängen..
Hon hör hur hennes föräldrar viskar om henne där nere i köket. Härligt! till och med mina föräldrar snackar bakom ryggen på mig! tänker hon.
Hon tar upp mobilen och ringer Sarah. Sarah verkar inte ha telefonen på. Man kommer bara till telefonsvararen.
" Hej det är Sarah, sjung din sång efter pipet! *piip* "
" hej det är Emely, jaag är sååå nere. ring mig när du kan"
hon passar också på att skicka ett sms.

- Hej S :( kan du träffas, jag vill bara härifrån.!-

Emely lägger ifrån sig mobilen och går fram till sin bokhylla, hon tar fram sesong 2 av OC.
Efter en kvart piper det från mobilen, ett nytt sms.
 
- Men gumman, :( varför är du ledsen? visst kan vi träffas, parken om 10 min. ses <3-

Hon hoppar upp ur sängen och hämtar sin nya jacka, öppnar fönstret och klättrar ut vid takstegen precis bredvid fönstret, hon klättrar snabbt ner och börjar gå mot parken.
När hon kommer fram är Sarah redan där, hon sitter på en gunga och håller på med mobilen.
" Hej, säger Emely lågt och kramar om henne. Vem smsar du med?"
" Johnny såklart," sa hon och log. " varför är du ledsen?"
" Patrick gjorde slut idag.." säger hon och kände att tårarna började komma.
"Va!? sa hon hysteriskt. "Ska jag hjälpa dig att snacka skit om honom?"
" Neej, jag vill inte snacka skit om honom, säger hon och satte sig på en gunga. Jag saknar honom bara så mycket"
"Hur kunde han? Ni var ju så lyckliga!"
" Trodde jag med.."
" Men, ååh, varför skulle de bli såhär just nu? säger hon ledsamt.
Plötsligt hörde vi något komma, då såg vi till vår förvåning Patrick och Johnny komma cyklades.
" Bad du dom att komma!" säger hon förbannat.
" Nej! jag lovar jag sa inte äns att jag var här!"
" Vad gör dom här då?"
" Hur ska jag kunna veta det?" säger hon irriterat.
Dom båda hukar sig och springer bort till en gata längre bort, och när de är säkra på att dom inte sett dem så går de lite istället.
Till slut har de kommit till en del av Greentown de aldrig varit vid förut. Det hade hunnit bli ganska mörkt så de båda var på
sin vakt. När de gått en bit så kom de till en gata som de aldrig varit vid förut.
"Jag tror jag vet var vi är, säger Sarah och tittar runt omkring sig, gamla Greentown, du vet? Alla hus började ju ruttna av vattenskador eller nått? Så alla drog ju"
Hon blev lite orolig och tittade på alla gamla hus, plötsligt såg hon något, det var en "SAKNAD" lapp, den satt på en skylt i ett gatuhörn, hon gick fram och kollade noga, Det stod massa saker
om en fyraårig flicka som försvann från en park år 1998.
"Jag känner igen den här bilden" säger hon och studerar den.
" Hur menar du, känner du henne? "
Plötsligt fick Emely som ett hugg i hjärtat, hon satte sig ner och tittade förvirrat omkring sig.
" Flickan på bilden är jag "
" Men, hur, ? Ja, asså? Va? Hur är det möjligt? " säger Sarah stammande.
" Jag vet inte, men det ska jag ta reda på.." Sa hon och tittade på affishen, sedan ryckte hon av den och stoppa ner den i fickan.

Nästa morgon när hon vaknar hör hon fotsteg i trappan, sedan börjar de sjunga,
" Ja'må hon leva ja'må hon leva.."
Emely sätter sig upp i sängen, hon har knappt sovit någonting inatt, hon har bara legat och tänkt på affishen.
"Grattis gumman," säger pappa med ett stort leende och ger fram ett paket, ett hårt paket.
Emely öppnar det försiktigt, en dator! Precis en sådan hon har önskat sig ända sedan hon var tolv. 
Hon Hon blev häpen och visste inte vad hon skulle säga, hon var glad och älskade sina föräldrar, men fortfarande orolig
och förvirrad, så hon fick fram ett leende, och gav sina föräldrar var sin kram.
" Det var väl den du ville ha?" Frågade mamma oroligt.
" Ja," Sa Emely med ett leende, "tack".

När hennes mamma och pappa hade gått, så kopplade hon in internet och fixade hela förmiddagen med datorn,
hon tog upp affishen ur sin byrålåda bredvid sängen, hon funderade en stund och sökte sedan på datorn:

Försvunnen flicka 1998.

Det kom upp många alternativ, så hittade hon den hon sökte efter.
- En flicka försvann nu i torsdags i en park i London,
Det finns inga spår efter att flickan skulle ha rymt,
Flickan vid namn Gabriella Callaway är 4 år gammal, blont hår blåa ögon och hade en gul klänning med hästar på vid försvinnandet,
vid information ring....
Plötsligt öppnade Emelys mamma dörren,
" Är du hungrig?"
Emely hoppade till och stängde sedan ner skärmen.
" Störde jag?"
"Nej, blev bara rädd.. Va sa du? Mat? Ja gärna, jag kommer och hjälper."
Mamma log och gick ner igen.
Emely stängde av datorn och sprang efter.

Godnatt!
Nu ska jag lägga mig å nanna brevid Felle där uppe i sängen, är riktigt trött!
Pusshej <3