Jag kom på en grej, det här med att ens föräldrar skiljer sig,
det är ju jättejobbigt, och när vissa frågar mig när dom skildes,
och jag svarar, jag var 5 år. Deras reaktion är oftast, oh, med då
var väl det inte så farligt? Och jag brukar svara.. nee... lixom..
å massa saker, med det stämmer inte, jag minns massor av saker
som hände, jag menar, jag var 5 år, jag förstod helt vad som hände,
jag hörde fortfarande bråken, jag var ändå där och såg på, det ända
jag inte visste, var att pappa skulle flytta, en dag kom han inte hem,
mamma sa att han var på finlandsbåten, 2 veckor senare kom han
tillbaka, och sa att han hade flyttat, jag grät och skrek. Det var en svår
tid för mig också, inte bara för dom i den här åldern, jag menar, dom
kanske kan prata med sina föräldrar om det, jag kunde bara stå där
och gråta och se på när dom grälade. Jag minns 1 gång, dom stod i
dörren mellan köket & hallen, jag sprang emellan dom och skrek
Nej! Sluta!?, och höll upp armarna mellan dom, det verkade inte som om
dom hörde mig, dom gick bara vidare ut i hallen, jag kunde bara stå där,
och gråta jättelänge. Blir bara ledsen när jag tänker på det, så ni ska inte tro att
det bara är dom i den här åldern som har det svårt med sånt, jag kunde
förstå precis vad som hände. Ville bara säga det.. Ska sova nu, Godnatt...

ps. Förlåt om jag gjorde er alla ledsna nu, men hittade en bild på mamma och
pappa. Och ville bara berätta.