Jag är orolig för dig. Det känns konstigt att du plötsligt är såhär. Att du snackar om
ångest och smärta. Du var alltid en sån positiv kille, min bästavän. Du var den som
stöttade mig och var med mig från sexårs till trean. Du lärde mig spela fotboll, bandy,
basket och att stå i mål, och jag lärde dig gå på styltor, haha. Minns du det? Hur glad
du var? Hur glad jag var över att jag hade dig? Varför skulle du bli såhär? Jag pratar
inte om att du är homosexuell, det fattade jag ju till och med då ;). Men att du är "emo",
att du skadar dig själv för att "må bra", snackar om självmord och umgås med andra
så kallade "emosar". Jag menar, när jag ser bilden här ovan går mina ögon direkt till
din arm. Börjar nästan gråta, jag blir så ledsen när jag ser att du skadar sig själv.
Jag menar, vad hände med den glada, roliga Rikard med lockigt brunt hår och alldeles
för små bamsetröjor? Han var min bästavän i alla fall, nu är du någon annan.
Det konstiga är, sist jag såg dig var i hissen när jag skulle till Hannah, då såg du precis
likadan ut, och nu, poff. Du är borta. Jag hoppas med hela mitt hjärta att du blir
bättre, och tar tag i dina problem. För jag lider av att se dig såhär, det är som att
gå omkring och vänta på en bomb som kommer sprängas. Alltså att du tar livet av dig.
Och jag kommer inte klara det.

Haha, kommer du ihåg när vi två var med i "På Kulan" med Aurora?
"Apanlapan sova över!"