En grej jag märkt, när jag kollar tillbaka på mina gamla kompisar, och 
hur de har blivit nu. Jag har märkt att jag inte alls är som de. Och jag 
var helt förstörd över det förut, att de va populära, snygga, hade många
vänner, fina kläder. Jag tror det störde mig mest från 4-6, jag hade 
redan känt på hur det var att inte va så speciellt populär, och aa, ville
inte bli den utstötte igen. Så när jag började fyran (ny skola) försökte jag vara
någon som jag egentligen inte var, till en början. Och, de gillade mig,
tills jag kände att jag kunde lossna på tyglarna lite och var mig själv. 
Den ända som faktiskt accepterade det till en början var Patricia, den 
som jag träffade först i enskede. Men sen tillslut gled hon ifrån mig också.

Då upptäckte jag något otroligt viktigt, de jag hade varit mig själv med hela 
tiden, (tex. Bella & Hannah), de stannade kvar med mig. De gillade mig för
den jag var. De var äkta vänner. Och nu när jag tänker tillbaka på den
tiden då jag så gärna ville vara populär, tänker jag bara screw that, det är
mycket härligare att bara ha kompisar som älskar en för den man är. Och
nu har jag gått vidare med det, och fått så många goda vänner som jag vet
aldrig skulle svika mig för något som tex. vilken klädstil jag har. För de gillar mig
som den jag är.