Det här blir ett klurit inlägg att skriva. Vet inte varför jag kände för att skriva det just nu, idag, den här månaden. Kanske för att jag nyss pratade med henne på msn, och sedan började tänka. Jag tänker i alla fall försöka skriva det så människor förstår. För jag tror faktiskt inte att människor kan förstå vad jag och Hannah hade... har.

Människor frågar mig "Vad är så speciellt med Hannah?", "Varför har du så svårt att släppa henne?" och jag kan aldrig riktigt svara. Men, jag vet att jag och Hannah har varit med om så otroligt mycket tillsammans. Första bandförälskelsen, första kyssen, första strulet, första pojkvännen, första hjärtekrossningen, första mensen, puberteten.. Ja.. nästan allting. 

Jag träffade Hannah i femte klass faktiskt, pratade med henne en gång, hon stod på skolgården och körde någon lek med massor av andra barn. Och jag frågade om jag fick vara med. Då och då under leken pratade vi med varandra, och en sak som jag snappade upp var när hon sa att hon hade varit magsjuk den senaste veckan, och om jag ska vara ärlig blev jag smått äcklad av henne efter det haha! Tlls jag började prata med henne igen, såklart. Nu, det här kommer inte Hannah ihåg själv, för hon har förnekat det varje gång jag tagit upp det och sagt "Nej! Jag har aldrig varit magsjuk". Men jag minns så väl att hon sa det. Tiden gick och jag pratade inte alls med henne det året, tills i slutet av femman, då vi fick reda på vilka klasser vi skulle få i sexan, kommer ihåg att alla stod i korridoren och kollade på papprerna. Några glada skrik och några ledsna skrik, ett ledset skrik var från mig eftersom att Isabelle, hade kommit i en annan klass än jag. Påväg hem, ut genom korridoren, gick Hannah samtidigt. Jag berättade att vi hade kommit i samma klass och hon sa att hon också hade sett det. Vi pratade hela vägen ner och hon berättade att hon hade fått en hund, bara två veckor tidigare eller något sådant, och att hon skulle hem och gå ut med henne. Sedan frågade hon mig om jag ville följa med, och det ville jag. Kommer ihåg att jag var livrädd för lilla Alice, den första gången jag träffade henne. Men hon bara viftade på svansen och slickade mig på händerna. Sedan gick vi omkring nedanför henne, gick lite runt konsumaffären och pratade. Tänk att det var starten på en riktigt bra vänskap. Hannah och jag såg inte varandra på hela sommarlovet, men när sjätte klass började. Blev vi som siamesiska tvillingar, vi gjorde allt tillsammans, vare sig om det var att spela fotboll på Enskede IP, till att vara i stallet där Hannah red, eller bara satt hemma i hennes soffa, tog det lugnt och sjöng singstar. Jag har så otroligt många bra minnen med henne, och jag kan bara inte se henne utanför mitt liv. Jag skulle inte ens kunna skriva ner 1/7 av allt vi gjort under de ca. 4 år jag känt henne. Ni kanske fortfarande inte förstår, varför jag inte kan släppa henne, fast jag kan vara så fruktansvärt arg och irriterad på henne. Jo, för att djupt inne, är hon inte min vän, utan min syster.