Blehh, är vad jag känner just nu.

Jag orkar verkligen inte med mig själv, vet egentligen inte vad problemet är. Har suttit ett tag nu och bara tänkt på förr. Vilken sorts person jag är och vad som hade kunnat förändra saker och ting. Det är så mycket jag skulle vilja förändra med mig själv som.. ja jag bara inte tror går att förändra. Saker som sitter för djupt. Jag har märkt till exempel, att jag är väldigt skygg. Jag blir bara spralliga glada Ebba när jag faktiskt är med människor jag känner mig trygg hos. Jag hatar small-talk. Jag blir nervös när jag ska presentera mig för folk och bara om de frågar "hur är det?" får jag hjärtklappning och tusen tankar flyger igenom mitt huvud. Vad ska jag svara? Ska jag fråga hur är det själv? Eller man kanske ska säga allt bra istället? Eller låter det för töntigt? Sen blir jag så nervös att jag tillslut inte ens hör vad personen frågar här näst. Jag var inte såhär förut. Jag blev inte nervös över att beställa på McDonalds eller resturang. När jag var liten var jag inte blyg alls. Jag var utåtriktad och brydde mig inte ett jävla skit om va någon tyckte om mig. Jag menar, jag trodde alla gillade mig ändå. Men när man insåg att alla människor inte alltid gillade en, eller kommer gilla en... Då blev man uppmärksam. Vad tycker de om mig egentligen? Tänker man och studerar minsta sak i detalj. Jag hatar när andra ogillar mig. Jag blir så nervös eftersom att jag inte vill att de ska tycka att jag är konstig. Jag vill inte att de ska gå därifrån och tänka "okej, hon var... skum". Men det blir väl så tillslut ändå eftersom att jag snabbt stammar ut ett svar och knappt hör vad någon säger. Jag önskar att jag bara kunde sluta noja mig... Men hur egentligen. Jag antar att att det har blivit en del av mig. Nervösa Ebba. Det kommer alltid finnas i mig. Vare sig jag gillar det eller inte. it sucks.