Hej här kommer mitt årliga inlägg om min kräkfobi. Haha känns nästan som det. Nu är den här igen... Vinterkräksjukan. Och paniken har satt igång. Är som sagt alltid orolig men det är när jag hör att vinterkräksjukan har kommit igång som ångesten verkligen sätter in. Har varit otroligt många insjuknanden på bara två dagar nu känner jag. En tjej i skolan blev illamående och gick hem, som satte igång tankarna. Sedan fick jag reda på att nästan halva lillebrors klass har blivit kräksjuka.. och nu också min naturkunskapslärare. Har haft en panikattack i cirka tjugo minuter då jag gått omkring och gråtit för mig själv för att jag är så rädd. Låter inte så dramatiskt här men ni ska se mitt ansikte.

Funderar faktiskt på att ta tag i det här nu. Det har gått för långt. Det blir bara värre och värre för varje år som går och att jag kan börja hyperventilera på tunnelbanan helt plötsligt bara för att jag tänker på alla bakterier som finns där som jag kan bli sjuk av är inte rätt. Jag vill inte leva på det här sättet. Även om emetofobi är en av de vanligaste fobierna som finns idag, känns det som att alla tar det väldigt oseriöst. Jag vet i alla fall att båda mina föräldrar, och många av mina vänner tycker att det är löjligt att jag är rädd för spya. "Det är ju ingen som gillar att spy". Nej såklart jag förstår det, men jag kan inte ens förklara hur rädd jag är. Jag vet att det egentligen inte är farligt, och när jag verkligen tänker efter känner jag mig löjlig eftersom att det är så ofarligt. Men det är inget jag kan rå för. Ni vet inte hur många gånger jag fått höra "Men skärp dig!" av mina föräldrar, och därför skäms man ganska mycket också. Jag vill att de ska förstå vilken panik som uppstår bara av att höra ljudet av någon som spyr. 

Sitter just nu och läser igenom artiklar och hemsidor om hur man ska bli bra. Och det skrämmer mig som in i helvete. Oftast måste man ju, precis som med spindelfobi, ta sig närmare och närmare fobin och så ska ångesten minska. Första gången jag läste det blev jag nästan arg "Men som om en spindel är något emot spya!". Men nu har jag tänkt på det ett tag. Tänk om en person med spindelfobi, faktiskt blir exakt lika rädd som jag blir när jag blir utsatt för spya på något sätt. Helvete va modiga de människorna är i sånna fall. Att stå där och konfrontera sin största rädsla, som till och med kroppen ställt in som en livsfara. När jag ser det bli jag livrädd. Men det det får mig samtidigt att tänka, om de vågar, så vågar jag! Det kommer bli svårt, självklart. Det är lätt att sitta här och säga att jag kan bli bra. Men jag kanske faktiskt kan bli bra. Jag måste försöka, annars kommer det bara bli sämre och sämre. Läste nyss att självmordstankar kan uppstå i extrema fall. Och jag känner att, om jag efter ca. 12 år av kräkfobi börjat få panikattacker... vad kommer jag behöva utstå om ytterligare 12 år? 

Det jag nyss läste fick mig att gråta hysteriskt. Både för att jag blir lycklig över att någon som inte har fobin, förstår och förklarar vad jag går igenom. Utan att dömma eller tycka att jag är dum i huvudet. Jag gillar dig Sergej Andréewitch. Nu ska jag ta tag i det här. Jag vill inte vara rädd längre. 

Här kommer några rader som Sergej skrev till en man med en fru som har kräkfobi. Jag har tagit ut det som jag känner att jag kan relatera till (eller läs allt HÄR):
Kräkfobi eller emetofobi räknas till de så kallade specifika fobierna dit exempelvis djurfobier, höjdfobi och blodfobi också räknas in. Det måste dock sägas direkt: Det är svårare att behandla kräkfobi än spindelfobi, men det är definitivt möjligt. Man måste akta sig för att skuldbelägga den som lider av kräkfobi. Vederbörande har ett konstant lidande som i perioder, exempelvis vid kräksjukeepidemier drivs upp till extrema nivåer av oro och ångest. I förlängningen finns också risken att utveckla depression och självmordstankar. Lidandet och skammen förvärras av den oförståelse som omgivningen ofta visar. Det är svårt för den som inte känner till något om tillståndet att sätta sig in i den drabbades skräck inför risken att kräkas. Resultatet kan vara välmenande, men ibland kränkande som uppmaningar att ”rycka upp sig, skärpa sig” och så vidare. Rädslan är vanligen förknippad med en rädsla för att kräkas själv, kopplat till en katastroftanke om att förlora kontrollen och fortsätta att kräkas utan stopp. Skam gör att många drar sig för att söka hjälp och eftersom det inte tillhör en ”egen” grupp fobier utan räknas in i en blandgrupp av fobier så är också den vetenskapliga kartläggningen av kräkfobi bristfällig.
I hans svar (som ni kommer till om ni trycker på länken ovan) berättar han också kort om hur behandlingen kan gå till. Mitt hjärta börjar slå hårdare bara av att tänka på det. Men jag känner att jag måste göra det om jag vill ha ett normalt liv. Förlåt om ni läst allt detta, och tack. Ni kanske förstår lite bättre hur det är att leva med en fobi. Jag känner att jag lugnat mig lite nu av att skriva detta och ska försöka sova. Godnatt på er.